Bulletstorm

Efter att ha kollat in diverse trailers för Bulletstorm kan jag inte påstå att jag är särskilt imponerad. Det ser ut som ett testosteron laddat spel med trettonåringar som fokusgrupp. Dock  inte helt utan merit. Det ser ut att innehålla en charm från svunna tider. Jag snackar om förstapersonsskjutare som Quake och Unreal – spel helt baserade på spelkänsla än story.

När spelet väl var installerat och den första banan spelad kan jag inte säga något annat än att jag är mäkta imponerad och att jag hade fel – spelet är mer än en testosteron fylld hamburgare gjord av mänskliga delar.

Spelkänslan är grym (som kanske förväntat när man gör ett sånt här spel) men det är inte det som imponerar på mig, utan det är faktiskt storyn, specifikt karaktärerna och dialogerna sinsemellan. Det var längesen jag spelade ett sånt här roligt spel. Ofta kan jag upptäcka mig själv med att skratta inombords åt roligheter i spel, men i detta fallet handlade det om fullbordade skratt från magen. Det har en genuin humor helt enkelt, och den känns inte forcerad på något sätt. Storyn är väl inte så speciell i sig, men den funkar, mycket tack vare välgjorda karaktärer och utmärkt dialog.

Spelmässigt fungerar Bulletstorm som ett helt vanligt FPS med en viktig skillnad. Du får poäng beroende på hur du mördar dina fiender. Att bara skjuta ner gubbar på vanlig fps-manér ger inte mycket så det gäller att vara kreativ. Man skall helst sparka in sina fiender i elektrifierade staket, ut för stup eller in väggar full av spik, medan man skjuter dem i benen eller arslet för extra poäng. Där finns en hel del kombos att hitta så det gäller att ta fram sin allra finaste seriemördarpersonlighet.

Tyvärr vara inte spelet särskilt länge, men kan vara värt ett köp ändå, tack vare humorn och det roliga spelsättet.

/Thomas