Fifa 2010 – A space odyssey

Rooney?Det är dags för EA Games årliga fotbollsspel och på vanlig manér går jag och köper det – bara för att efter några timmars speltid skrika med en blandning av frustration och glädje vilket sätter ett permanent tillstånd av illamående på grund av denna emotionella berg-o-dalbana.

Jag vill omfamna Fifa 2010 och ställa mig på en bergstopp och skrika ut för fulla lungor att detta är tidernas bästa “footie”, men så händer det där…

Jag skriker av glädje för att Fifa detta året har saktas ner betydligt (om man spelar på “slow” i alla fall) och har därför tagit ett steg närmare simulator. Här krävs det faktiskt taktik och uppbyggnad av spelet för att få ett mål. Sprint knappen kan ta en paus detta året.

Det är kul och oftast känns målen inte så billiga som i förra årets version. Man känner sig mindre smutsig.

Jag skriker av frustration (frustration på gränsen till att slänga-spelet-ut-igenom-fönstret-för-att-sedan-gå-bärsärkagång-på-hela-Malmö) därför att realismen och simulator aspekten av spelet begravs i en ytlig grav tack vare motståndardatorn. Den är inte värdlös eller full av buggar eller något sådant, utan det grundar sig på datorns konstanta press.

Det spelar ingen roll vart du befinner dig på planen, vilken minut det är eller hur trötta motståndarna är. De pressar dig hela tiden tills gränsen är nådd då man är så psykiskt och fysiskt tömd på energi att ge upp matchen är ett hyggligare alternativ för ens fortsatta hälsa.

Lets pose!Jag vill inte verka för gnällig, för visst, jag kan sänka svårighetsgraden, men det är inte det som är poängen. Utöver faktumet att datorn styr sina gubbar som någon slags supermänniskor/fotbollsrobotar från framtiden som injicerats med en överdos av fotbollsserumet “none-shall-pass” gör jag skapligt bra ifrån mig.

Jag hinner bara inte med på mittfältet eftersom jag saknar en kobrans reaktionsförmåga och snabbhet. Det är faktiskt så olidligt, speciellt med tanke på att resten av spelet är snäppet under superb.

Det otroliga med det hela är att det är omöjligt för spelaren att sätta samma slags press på datorn. Eftersom datorns gubbar mer eller mindre har bollen fastklistrad på fötterna. Matchbilden blir rätt så lustig. Medan man själv passar omkring som en galning för att inte förlora bollen efter 0,3 sekunders innehav klarar datorn att bygga upp och dribbla förbi ens egna spelare. Ping-pong versus 100 meter.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra av spelet. Ska jag behålla det, kasta ut det, eller bränna det i någon slags ritual tillägnad frustrationens allsmäktiga härskare Fifa. Stundtals är det riktigt underhållande, men de frustrerande momenten, specifikt pressen från motståndaren gör att det överskuggar nöjet med att spela.

/Thomas aka tomme.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: