Ge mig ett post-apokalyptiskt spel, film eller bok och jag slukar den med hull och hår. Världen efter den massiva förstörelsen har alltid fascinerat mig. I spel som i Fallout (hela serien) tas det till sin yttersta spets, fantastisk story med intressant gameplay. Så varför tilltalar inte Stalker mig?
När Stalker: Shadow of Chernobyl kom för några år sedan var jag som exalterad.
För folket som befann sig i “zonen” såg inte livet ljust ut – jag såg kaos och allmän post-apokalyptisk dysterhet överallt och det kunde bara inte bli dåligt. När jag väl satte mig ner framför skärmen blev jag ytterst besviken. Vart hade storyn, karaktärerna och rpg-elementen tagit vägen? Detta var ju inte mer än ett fps med en grå atmosfär.
Nu några år senare har jag äntligen fått chansen att spela dess uppföljare Clear Sky (egentligen en prequel). Det hade lovats mycket. Utöver det vanliga grafiska, hade utvecklarna lovat att det som saknades i ettan nu skall finnas i tvåan. Bland annat den dynamiska AI:n som var så omtalad. Karaktärer skulle gå omkring, bekämpa varandra och dylikt.
Och visst, den finns där delvis, men inte mer än ett okay:ish gameplay tillägg. Du väljer fraktion – tillsammans med de bekämpar ni andra fraktioner över diverse kontrollpunkter. Om du/ni lyckas får du tillgång till bättre vapen, prylar och så vidare. Men utöver det så bidrar det inte till spelet något särskilt. Storyn utvecklas inte, och du är tvungen att gå samma väg oavsett för att till slut möta slutbossen.
Det enda jag inte förstår här – hur överhuvudtaget Stalker kunde få ett sådant följe? Om man checkar in dess forum är där nästan inget annat än prisningar.
Jag måste ha missat något. För Stalker är inget mer än en glorifierad fps med en atmosfär som kunde används till så mycket mer. Till råga på allt är ännu en uppföljare på väg under namnet Call of Pripyat.
/Thomas aka tomme
Tom's Gaming Vault 