Storskaliga krig har alltid gjort sig bäst på PC, och Men of War: Red Tide är ännu ett exempel på detta. Red Tide är en uppföljare till det unika och underskattade Men of War – som är en uppföljare till Faces of War, och som vidare är en uppföljare till Soldiers: Heroes of World War II.
Många uppföljare, men i varje släpp har serien utvecklats, och på många sätt blivit mer realistiskt och framförallt desto mer episkt. Det kanske ska nämnas att spelserien har hittills utspelat sig exklusivt under andra världskriget och Red Tide är inget undantag.
Den största skillnaden i Red Tide från de tidigare spelen är att kampanjen i spelet endast skildrar en nation – nämligen Ryssland. I de tidigare spelen var kampanjerna uppdelade i flera olika nationer och till en viss del känns det lite tråkigt, men samtidigt bra eftersom en kontinuitet uppstår då vi i princip får följa samma bataljon spelet igenom.
Speldesignen följer samma upplägg som de tidigare spelen. Du går från uppdrag till uppdrag, dock med en stor skillnad. Många av kartorna expanderar när du väl har utfört vissa uppdragssektioner. Detta leder till att många uppdrag har flera olika moment, och ibland när man väl tror att det är slut överraskas man med ytterligare ett delmoment. Till förödande konsekvenser på vissa banor.
Med det sistnämnda menar jag att spelet är oförlåtlig svårt stundtals. Detta grundar sig i att du har en begränsad mängd soldater att utföra uppdragen med, och när väl ett svårt uppdrag är slutfört är ofta din armé decimerad till endast en handfull män – och då plötsligt öppnas en ny sekvens upp. Vanligtvis handlar det om att hålla tillbaks ett anfall. Detta bidrar till en enormt stressad situation utan dess like, speciellt om tyskarna sätter in hela sin arsenal bestående av tanks och otroliga mängder infanteri.
Episkt minst sagt om du överlever det vill säga, om inte, frustrerande som sjutton. Oavsett om du är ett strategiskt geni eller inte, lär “save” och “load” knappen gå varm under dessa tillfällen.
Annat som utmärker Red Tide, och hela serien för den delen är dess fokus på realism och roliga spelsätt. Istället för basbyggande, och diverse utpumpande av soldater och fordon har du här bara tillgång till en viss mängd soldater – vilket varieras från bana till bana.
Det unika spelsättet bidrar till att varje soldat är av betydelse. Tack vare speldesignen som tillåter att dina män kan ta skydd är det inte ovanligt att välplacerade soldater kan slå ut hela plutoner av fienden. Väl gömda soldater har även en chans att slå ut fordon med granater eller med diverse anti-tank vapen. Samtidigt är det lätt att själv utsättas för massakrer om dina män upptäcks i det öppna av en massiv tank med kulsprutan smattrande. Eldstrider kan snabbt växlas från riktigt lyckade till extremt fatala och det är det som gör spelet så spännande. Strategi är av högsta betydelse för att lyckas, och en misslyckad sådan bemöts ofta av en “game over” logga.
Nedan är en film från Faces of War som jag spelade in för ett tag sedan. Skillnaderna är många från det spelet till detta, men videoklippet visar hur striderna utkämpas och ger en bra bild på hur det utspelas. Själva eldstriderna skiljer sig inte så mycket åt.
Det enda egentliga negativa jag har att säga om Red Tide är att spelet saknar ett flerspelarläge helt och hållet. Mycket synd enligt mig – för de tidigare spelen har tillåtit en att spela hela kampanjen med en polare. Väldigt få spel har bjudit på en så bra samarbetsupplevelse som de andra spelen i serien.
Nåväl, i det stora hela kan jag inte göra annat än att rekommendera spelet till alla som vill ha en unik och väldigt rolig spelupplevelse i form av strategiskt tänkande.
/Thomas
Tom's Gaming Blog 