Assassins Creed II – Same ol’

När Assassins Creed släpptes 2007 var förväntningarna höga. Hade man kunnat bygga ett höghus på hypen hade UBISoft kunnat inkvartera sig i sitt eget Sears Tower. Men som med alla spel som får denna sorts uppmärksamhet brukar det leda till en smärre besvikelse.

Jag tyckte dock om ettan, handlingen var intressant, spelmekaniken likaså, men trots mitt gillande så kände jag ändå av repetitionen och för att inte tala om de tråkiga sidouppdragen. Det hade sin charm, mest beroende på att spelmekaniken var enastående originell och att grafiken/atmosfären samt berättandet  hade mycket hög standard.

Utvecklarna bakom spelet hade lovat att mycket av repetitionen från ettan nu skulle vara som bort flugen från Assassins Creed II, och till en viss del stämmer det. Istället för att behöva göra en massa tråkiga sidouppdrag för att få reda på vem ens lönnmördar-offer är har de här istället ett slags Grand Theft Auto – a la sandbox system där du helt enkelt tar uppdrag från särskilda individer som för handlingen framåt.

På den fronten är spelet bättre – då vi får följa Ezio från ungdom till fullfjädrad lönnmördare under en tjugo års period. I stort skulle man kunna tycka att handlingen i AC2 skulle vara mer episkt av just denna utgångspunkten, men tack vare en del luckor i berättelsen och den eviga tidsparadoxen som följer med tidsresor blir handlingen väldigt krystad emellanåt.

Spelmekaniken som gjorde ettan så originell fortsätter på samma spår i tvåan, utöver att charmen är borta. Det är inte lika roligt att slänga sig från byggnad till byggnad längre, och själva lönnmördarsekvenserna har man sett tidigare. Det är exakt samma sak, fast i en ny miljö med vissa tillägg(nya vapen, rökbomber osv).

I stort sätt faller hypen igen. AC2 är mediokert, mer så än ettan(om man nu tyckte det redan då).

Jag tog mig igenom spelet trots att tristessen redan hade börjat kicka igång efter ett par timmar, endast för att jag ville se hur det hela skulle sluta, och jag måste säga att det kunde inte bli mer än en antiklimax än så. Slutet var väl inte dåligt i sig, men fler frågor tillkom än vad spelet svara på, och med tanke på att behöva vänta ytterligare i två år för att få svar på vad det hela rör sig om lämnar mig med en känsla av besvikelse. Jag antar att jag redan visste det från början dock, men som sagt, hoppet är det sista som lämnar människan.