För ett par veckor sedan lyckades jag och en polare med en ofrivillig hype. Borderlands verkade vara det ODST inte var; nämligen stort och innehålla en mängd varierande uppdrag och roliga vapen samt uppgraderingar. Med andra ord ett split screen fps med lätta RPG-inslag – det kunde väl inte vara dåligt!
Efter att ha radat upp soffan framför tv:n och öppnat de stora kalla var det dags att kicka igång spelet. Inledningsvis verkade Borderlands ovanligt trevligt. Vad är inte roligare än att peppra sönder post-apokalyptiska Mad Max inspirerade fiender i en värld bestående av kaos och vidsträckt öken full av uppdrag och möjligheter tillsammans med en kompis.
Men strax därefter, efter att ett par uppdrag var gjorda krossades denna illusion, och jag kan inte påstå att det tog lång tid. Den så kallade vidöppna spelytan var inte mer än en begränsad “quest-hub” som därefter slussade dig vidare i grottor och dylikt. Så mycket för denna öppna värld…
För att inte tala om handlingen, eller bristen av den snarare. Där var ingen, utöver just faktumet att du och din polare hade åkt till denna sargade planet i hopp om att finna skatter och äventyr. Drivkraften bakom spelet var lika med noll, det enda som fick oss att fortsätta spelet var att samla de olika vapnen fienden tappade, men även detta förlorade sin charm väldigt fort.
Vi frågade oss själva vad poängen var? Det är var ju inget mmo vi spelade, så våra karaktärer har inget sätt att mäta sig med andra, och denna evig “grind” för vadå? För att stå och visa våra bling-bling vapen för varandra? Alla dessa mmo-inslag i ett singel/coop-spel gjorde oss mycket tveksamma om vi överhuvudtaget skulle orka fortsätta efter bara ett fåtal timmar in i denna bisarra kreation.
Trots en överhängande tristess fortsatte vi spela ett tag till, tills det tog stopp för hur mycket skit man kan tåla. Fps-mekaniken funkade ett tag i alla fall, tills fienden började absorbera oändligt mycket kulor innan de dog. Och det var framförallt det som tog knäcken på oss. I mmo’s så funkar denna mekaniken, just därför att du inte styr din karaktär som i ett fps, eller har samma förväntningar ifall man vet hur de olika generna fungerar. Du klickar på fienden, hugger, använder livselixir, helar dig själv, använder specialare tills monstret är dött. Men i Borderlands blir det så bakvänt och jobbigt att man hela tiden är tre sekunder från att rycka ur håret.
Tänk dig att du spelar spelar Counter-Strike, men istället för att fienden stupar efter ett välplacerat skott i huvudet, så fortsätter denna fiende att komma mot dig, samtidigt som han matar med sitt maskingevär åt ditt håll. Det hela blir så befängt och löjligt att man skulle tro att man tittade på ett Benny Hill avsnitt. Det enda som saknades var Yakety Sax.
Jag kan inte säga något annat än att Borderlands var ett patetiskt försök till något “nytt” och jag vet inte ens om nytt är rätt ord att använda. Det enda Gearbox har gjort är att ha slagigt ihop ett World of Warcraft liknande system med ett mediokert fps-spel i en Fallout inspirerad värld utan någon som helst handling och därefter misslyckats fatalt. Undvik!
Tom's Gaming Blog 