När Assassins Creed släpptes 2007 var förväntningarna höga. Hade man kunnat bygga ett höghus på hypen hade UBISoft kunnat inkvartera sig i sitt eget Sears Tower. Men som med alla spel som får denna sorts uppmärksamhet brukar det leda till en smärre besvikelse.

Jag tyckte dock om ettan, handlingen var intressant, spelmekaniken likaså, men trots mitt gillande så kände jag ändå av repetitionen och för att inte tala om de tråkiga sidouppdragen. Det hade sin charm, mest beroende på att spelmekaniken var enastående originell och att grafiken/atmosfären samt berättandet  hade mycket hög standard.

Continue reading “Assassins Creed II – Same ol’” →

För ett par veckor sedan lyckades jag och en polare med en ofrivillig hype. Borderlands verkade vara det ODST inte var; nämligen stort och innehålla en mängd varierande uppdrag och roliga vapen samt uppgraderingar. Med andra ord ett split screen fps med lätta RPG-inslag – det kunde väl inte vara dåligt!

Efter att ha radat upp soffan framför tv:n och öppnat de stora kalla var det dags att kicka igång spelet. Inledningsvis verkade Borderlands ovanligt trevligt. Vad är inte roligare än att peppra sönder post-apokalyptiska Mad Max inspirerade fiender i en värld bestående av kaos och vidsträckt öken full av uppdrag och möjligheter tillsammans med en kompis.

Continue reading “Borderlands – Headshot? No?” →

Jag har härmed lärt mig en läxa. Höga förväntningar, eller några förväntningar överhuvudtaget hjälper ingen. Fast med tanke på att Brütal Legend är ett spel från självaste Tim Schafer så kan det inte hjälpas.

Brütal Legend har mycket som talar för sig, i alla fall om man tittar på pappret. Stor öppen värld, hårdrocks-tema, cool story, humor och Jack Black som spelar huvudkaraktären. Tyvärr är spelet mediokert som bäst, om ens det. I princip hela spelet var en enda stor besvikelse för mig.

Continue reading “Brütal Legend – Brutalt mediokert” →

Det är dags för EA Games årliga fotbollsspel och på vanlig manér går jag och köper det – bara för att efter några timmars speltid skrika med en blandning av frustration och glädje vilket sätter ett permanent tillstånd av illamående på grund av denna emotionella berg-o-dalbana.

Jag vill omfamna Fifa 2010 och ställa mig på en bergstopp och skrika ut för fulla lungor att detta är tidernas bästa “footie”, men så händer det där…

Jag skriker av glädje för att Fifa detta året har saktas ner betydligt (om man spelar på “slow” i alla fall) och har därför tagit ett steg närmare simulator. Här krävs det faktiskt taktik och uppbyggnad av spelet för att få ett mål. Sprint knappen kan ta en paus detta året.

Det är kul och oftast känns målen inte så billiga som i förra årets version. Man känner sig mindre smutsig.

Continue reading “Fifa 2010 – A space odyssey” →